Ridning är en jävligt missförstådd sport. Jag skulle kalla den den tuffaste av dom alla, men så säger alla om just sin sport. Hur många av er vet vad som ligger bakom det där entimmes-ridpasset i ett ridhus? Vilket jävla slit det är? Ni tycker livet är jobbigt när det regnar på fotbollsträningen och den just den dagen råkar vara utomhus. Om det dessutom är storm och kanske till och med lite åska, ställer man in träningen. 

Vad tycker ni att vi ska göra när det ösregnar, är storm och världens åskväder? Ska vi bara "ställa in" hästägandet och låta hästen gå hungrig, smutsig och ensam? Tveksamt. För oavsett väder eller svårigheter i livet måste vi ut till hästen. Det finns liksom inget val. Man ska göra iordning mat, mocka boxen, göra det bästa av sin skitiga häst och sen åker sadeln på så ger man sig ut och rider. Ösregnar det? Okej, synd. 

Det är ett större ansvar än man kan tänka sig, att alltid se till att göra det bästa för hästen. Att alltid ta dom rätta besluten. Ett enda snedsteg kan avgöra så otroligt mycket. Och så finns det ansvaret att uppfostra hästen, den ska alltid ha respekt för människan och människan ska alltid ha respekt för hästen. Hästar är stora djur och behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att skada en liten människa. Har man bara respekt för varandra, finns det nästan inga risker. Men tappar man respekten, är det plötsligt på liv och död.

När det gäller hästar, är smuts inte äckligt. Smuts och lera är vardag. Sådant som man får i ansiktet, på händerna och på kläderna. Hästskit är naturligt och finns liksom alltid under skorna.

 

Jag förstår att alla känner kärlek till sin sport. Den betyder något alldeles extra. Men i hästsport finns även kärleken till hästen. Och den kärleken är jävligt komplicerad. För hästen är en levande varelse, den kan när som helst bli dödssjuk, eller kanske bara halt? Halt så att vi måste ut och gå med den en timme om dagen, tvätta rent djupa sår och inte rida på ett halvår. 

Sjukdomar är inte det enda problemet. Ponnyer till exempel, växer man ur. Då får man sälja sin älskling och leta upp en ny. Så finns det gånger när man upptäcker att man inte alls passar med hästen. Eller tröttnar på den och inser att man inte kan ha kvar den. Man kan bli rädd för sin häst, kanske om man varit med om en olycka. Så rädd att man fasar för att åka ut till stallet, men man gör det ändå, för under all rädsla finns det kärlek. Massor av kärlek.

 

Nu kan man ju fråga sig; Varför gör vi det? Jo, för när man får känslan av att allt stämmer. Att hästen litar på en till 100% och skulle gå genom vad som helst för sin ryttare, den känslan är fan obeskrivlig. Eller stunderna av obegränsad lycka när man galopperar över en blomsteräng, hoppar över ett 1.40 hinder eller får hästen att gå perfekt i dressyren och bara känner yes, jag har lyckats. För att det är ett sätt att fly från det verkliga livet. På hästryggen tvingas man glömma alla problem och det är bara fokus som gäller. 

 

Men vi är härdade. Härdade som fan. Det är inte så att vi är fysiska mirakel (vilket vi iofs också kan vara), utan vi är känslomässigt härdade. Vi måste gå igenom saker som är sjukt svåra för oss, men vi klarar det. Klarar det och tar oss vidare, även om det finns sådant som sätter spår för livet. Ridsport handlar inte om att gulla med sin lilla pålle och rida runt lite i en skog, det är så mycket mer. En jävligt cool sport om jag får säga det själv.