Hej alla eller ingen alls beror ju lite på hur många läsare jag får. Cooga visade sin bästa sida idag och gick verkligen som en klocka framåt slutet. Ni som inte rider kommer aldrig att fatta känslan när allt stämmer så jävla bra men hästfolket vet jag vad menar. Han slappnade verkligen av och jag önskar att den ponnyn kunde komma fram på tävlingarna också.

Har på senaste tiden varit lite väl mycket snack om "nästa häst", då Cooga har varit rätt seg att rida, har inte gått så bra, hemska resultat på tävlingarna och sådär. Känner väl lite att jag har växt ut honom också, både kunskapsmässigt och storleksmässigt. Men så kommer jag till stallet och möts av världens allra sötaste lilla ponny som kikar över boxkanten (den nästan är för hög så han når knappt över) med världens vackraste stora, svarta ögon. Wtf lämna ifrån oss det här!? Aldrig. Han är den goaste ponnyn som finns och så jävla snäll och ärlig i alla lägen kan bara älska honom. <3 Så neej jag har honom i åtminstone ett år till för när han går som han gjorde idag är han en perfekt pålle.

 

Och nu till dagens lilla chock: Idag i stallet så stod jag och kollade på Cooga och bara tänkte på hur himla gullig han är. Så kände jag något strax ovanför min mun. Som ett hårstrå ungefär. Så jag puttade bort "hårstrået" tänkte att det kanske var ett strå ur Coogas man som hade fastnat på min jacka. Men sen var hårstrået där igen och störde, petade bort det igen. Hände flera gånger till. När det för sista gången var nästan uppe i min näsa tittade jag ner. Och vad satt där på min jackkrage och levde livet i mitt ansikte, om inte en pappa-långben-spindel. Okej, min spindelrädsla har minskat, men ibland kommer den till en gräns som jag inte riktigt klarar av. Det här gick ganska långt över den gränsen.